Det är mull mot mull, det är något som var, —
Men du, gå längre, längre fram!
(Och öfver henne röster:)
Du bär, du bär ett förlossande
Och djupt och allvetande ting.
Se, känn, huru skenet, blossande,
I purpur, dig sluter omkring!
Ur stumt, ur stumt förbidande
Har det brutit sig fram likt ett skri,
Sin egen frälsning, medlidande