»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer, stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets sköraste infall ha stelnat, — för ett barn ser det ut som fast snö att gå på.

»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas, skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar. Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet — tänk att dö, utan att ha fått lefva!

»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i tvänne bildningar?

»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt, den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt och lustigt nog, — den kan också vara så, det är möjligen mindre lustigt, — det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför, kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin personliga egendomlighet.

»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure, rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet eller till ett frågetecken.

»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre, öfver allt flera.

»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla, omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett andedrag ger oss innehållet.

»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti — är det inte samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?

»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det skulle bli ett torn, det blir ett svarfveriarbete, en leksak. Nu skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé —, någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant, lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära, slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade — det var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika, rysande glimt.

»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande klarhet, — så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska, lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.