»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»
Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat mot stämningen, — men han var rädd att säga för mycket.
»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau! Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är en öppen fråga, — om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek — det står ofta en brokig regnbåge däröfver.
»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket värd, som världen själf med dess massa och tyngd — om det vore lifvet själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom epigrammet finner sitt i udden? ...»
Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände, att hans ord flögo ut i rummet bara.
Madame såg långt bort, talade långt bort.
»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!
»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid, — af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som inte var ämnad att skratta åt alls. — Om prins Amadoux hade kommit nu, i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»
Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt.
»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det fast Ni vet att, han inte kan trösta sig med att förklara dem sura, och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans möjlighet att plädera sin sak!»