Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande som genast tröttnade.
»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, — hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag fortsätter:
»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val — så rik var jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus af vingar kring öronen.
»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här, jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften var så tunn och frisk.»
Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon såg så trött ut, icke endast kroppsligt, — men denna gråblå blick, som vatten!
Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja henne därmed och stänga allting annat ute.
»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.
»Det var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt — nå, nu har Ni själf varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er, att man tänker på rosor i er närhet.
»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de närmaste bekanta få veta.
»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så omedelbara och enkla.