»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde. Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog, men ville njuta af förväntningen först — så föll det mig in, att hvad jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så törstiga och tunga, och jag höll af dem.
»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af lager — och rosor med, förstås — och taga itu med hvad som helst.
»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het! Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att vattna rosor!
»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick. Men så brast det för mig, och det var öfver mig, som Ni fann mig i. Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken, slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt — det föll så mycket rosor kring mig också.»
Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först.
»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver, i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men gaf det ej ens ljud.
»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att jag har den igen och igen ett år från nu.»
»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör, ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat ideal. — Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»
Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i missmod bort.
»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt antyda räddningen — nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror, att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga — åh, han kan tiga ...»