På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ...
— Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt
Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst,
Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst.
Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande raderna i flockar fortsätter han:
Den sköna Claribellas broders land
Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand,
Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn,
Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn,
Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång