»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»
»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»
Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.
»Vad menar du, barn?»
»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»
Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när som helst en nervattack.
»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras, helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor, stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.
Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra honom kär i mig.»
»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.
»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog. »Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.