Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.
Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han saknade sekiner.
Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.
Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att titta på månen.»
»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.
»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.
Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så oskyldigt som helst:
’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det också?’
Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:
’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’