"Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han.
"Nej!" svarade Harry.
"Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves. "Så'nt där händer inte i verkligheten. Och för övrigt vore du inte smart nog för att kunna arrangera det."
"Det är inte lögn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det är sanning, men inte mot förmodan. Och jag erkänner att det var smart gjort av mig att arrangera det. Känner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av det. Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv."
Charley Reeves tömde långsamt sitt glas.
"Jag skall be till gud för dig."
"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte dig om."
"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig. Eller också, att du kommer ned på tyska sidan och blir arkebuserad. Det senare vore förresten nästan trevligare."
"Nu känner jag igen dig, gamle vän", svarade Harry. "Du får förlåta mig att jag för ett ögonblick misskände dig och trodde att det kunde finnas en ädel tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt märke till den där orangutangen i Londons Zoo? Ni är påfallande lika. Orangutangen har bara en mera grekisk profil."
Tältdörren slog igen efter Charley Reeves nästan innan Harry talat till punkt, och den värde representanten för Montana Screamer log brett.