"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall låta dem intervjua mig när jag kommer ned igen."
En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfärd. Aviatören och mekanikern gingo ännu omkring och tittade på stagen, en liten, avundsjuk klunga amerikanska korrespondenter tittade också på stagen därför att flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen på ena vingen stod Harry Taylor och såg ut som om han ägde apparaten. Han väntade på att bli knäppt av sin fotograf, och dröjde litet för att alla andra skulle komma ur fokus.
Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen.
"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra."
Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.
"Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt. Nej, inte framför mig, på vänster sida, vänster hör du. Är det du eller jag, som representerar ett världsblad?"
"Det skall bli trevligt det här", sade Harry när plåten var tagen. "Sväva högt, högt däruppe, och ta plåtar och släppa ner bomber, så att tyska generalstaben blir mörkrädd. Nu skall det bli fart på luftkriget, sedan Harry Taylor tog hand om det. Möter vi en Zepp nu, ajöken med den. Hör ni gubbar, glöm inte att meddela era tidningar att jag har flugit. 'Vår berömde landsman, den framstående journalisten Harry Taylor etcetera', skall det stå."
"Försök inte", kom det i kör från ämbetsbröderna.
"Fähundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som är viktiga. Men hör nu Vally, vad ser mitt öga? Det här aeroplanet är ju inte helt."
"Inte?" sade Duvallon. "Vad är det för fel?"