"Fel? Det är en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop hål i den här vingen, en, två, tre—en sabla mängd."
Aviatören skrattade och började stiga upp i maskinen.
"Det där är ingenting att bry sig om. Det är bara hål efter tyska kulor."
"Bara!" sade Harry Taylor, och ställde sig bredbent med händerna i byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du så långt nere vid jorden att göra, att de kan träffa dig med sina skott? Då kunde du ju lika gärna åka bil."
"Jag måste flyga rätt lågt, för att kunna se hur jag kastar mina bomber, och för övrigt se någonting alls. Upp nu, Harry, så åker vi."
"Stopp lite! Är det möjligen din mening att också den här gången gå så där lågt? Menar du att tyskarna skulle få lov att skjuta flera hål inte blott i maskinen utan även i dig och Harry Taylor, Esq. från Helena, Montana U.S.A.? Ämnar du inte flyga utom skotthåll när du har ansvaret för ett så dyrbart liv som mitt?"
Duvallon hade aldrig haft så roligt.
"Nej då, kära vän! Jag ämnar gå så lågt jag vågar. Antagligen blir vi inte träffade, bli vi det så—tja."
"Så—tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore Screamern utan mig?"
"Vederhäftig!" stack Charley Reeves in.