"Håll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde upptaga min mantel. No sir! För min egen del är jag inte rädd, men jag känner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag får inte ta en sådan risk. Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och låt preussarna peppra dig. Men glöm inte att peppra igen. Och om du trillar ner, så var lugn. Jag skall genom Montana Screamer se till att ditt namn skall gå ned till eftervärlden. So long, Vally! Hälsa Kaisern!"
Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.
"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick det nu med den där livfulla skildringen?"
"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."
VI.
Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och skräckinjagande ansiktsuttryck.
"För in fången", sade han.
Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med synbart intresse betraktade omgivningen.
"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta—"
"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.