"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji, Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det, genom att låta mig få se något."
"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.
"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag. "Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare…."
"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till tjänst."
"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.
"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."
"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad, med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."
Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på Taylors vackra bataljmålning.
II.
Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade utseende.