"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick, som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en kalv. Det får jag lov att göra om."
Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om det.
"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt. "Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen öppnade ögonen.
"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.