"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd om dem."
I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du! Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse. Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig! Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället den sårade med synbart intresse.
"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin solbrända kind.
"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt inte oss hindra dig. Generalen väntar."
"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst sista också."
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.