Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med beundransvärd precision.
En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög, vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.
Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.
När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade han vilt omkring och sade:
"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."
Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.
"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid
Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."
Bob gick inte upp.
CYLINDERHATTEN
Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet, samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än någon annan cylinder i och utom kristendomen.