Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i hans famn började hon fnittra.
"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom sta'n så där? Hi-hi-hi!"
"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck, eller vad?"
"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte, att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n ulster se'n."
"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."
"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."
Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och hängde upp den.
Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för att glänsa upp den litet.
I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder, borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och glänsande var luden och ruggig.
Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från barnskaran.