"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen avsett att sufflera hatten.
"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.
"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr
Söderberg.
"Och dom har så roligt!" sade Lydia.
Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde upp den igen.
"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de gingo in igen.
"Eller kanske femtiöringen…." sade herr Söderberg insinuant.
"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg, och sjönk ned i schaggsoffan.
Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter minut gick, men inte ett ljud hördes.
"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.