Men det hade det inte.
Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att hatten var i grund förstörd.
Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.
"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.
"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.
"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.
Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta" i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut. Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.
På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig spark.
Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben, inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga förbannelser.
Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par tegelstenar i hatten.