"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."
"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid få."
"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och reserverat två fempundsplatser."
Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!
"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i rösten.
"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."
"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush och nöden var som störst kom idén.
"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)
"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar på mig, så att jag kan lägga ut."
"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."