I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet. Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade inte länge.
"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."
Men jag fann mig.
"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det bara några kopparslantar."
"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings i den. Jag har räknat dem."
Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och lättare om pungen än förut.
Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag.
Karlson däremot värmdes upp.
"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem pund på yankeen."
"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio pund på engelsmannen mot dina fem."
I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av skaftet.