"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."
"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."
Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad. Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.
"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina armmuskler. "Här finns förresten saker än."
"Jag har boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag har nog haft nytta av det en eller annan gång."
Karlson kände på mina biceps.
"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när han har jättekrafter."
Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var klar.
Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.
Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt, men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett tjuvnyp i armen och sade: