Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde särdeles mycket om Andersson.
Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.
PÅ PANOPTIKON
Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del andra andligen och lekamligen store män.
Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon. Jag stod orörlig.
När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade ansikten vände de sig mot mig.
"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.
"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en teaterviskning.
Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät
Konungens stela ögonglober.
"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va? Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck i ögona?"