Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall onödigt att påpeka det på det sättet.
"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."
Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i sikte.
"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även hon. Så möttes deras läppar.
Då hostade jag.
De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.
"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.
Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.
"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte om sådant där."
"Va … va….", stammade han. "Är herrn levande?"