"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."
Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt hövlighet.
En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego
Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från
Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.
Karlsson stannade förvånad.
"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."
"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har dom satt upp den också här. Det kan man kalla brist på urskillning."
"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren till, när dom inte placerar den där figuren där?"
"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.
"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare
Ander?"
"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare nöjer jag mig med ett litet överfall."