Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve i ansiktet och gick stillsamt min väg.
Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson eller Karlsson.
LANTBRUK
Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor, eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken långvarigt eller egentligen avsiktligt.
Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt, gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.
Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig, men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt utnyttja detta kapital.
Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig kritiskt.
"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina skor.
"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.
Han glodde ett slag.