Tagen på orden.
J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare, specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn, villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker, skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.
— Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
— Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.