Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera sidan.
När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar. Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att beskjuta de anfallande.
Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen. Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som snart gaf vika för angreppet.
Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att dela äran.
Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen. Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.
Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram öfverallt, äfven där inga dörrar finns.
Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig förolämpning, jagade på egen hand.
Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf, om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.
Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra, och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge tillkänna hvar de voro.
Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott small, och borgmästarens röst hördes: