— Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.
Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person, som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som låg framför honom var nämligen — Harristowns borgmästare.
Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins, och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod, och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.
Yankees.
— Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek, teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl på nedresan, stackars karl.
Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.
— Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri, där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo, så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett mindre hus — 50 våningar endast — i Chicago, låg en plåtslagare. Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan. Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v. men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.