— Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först, får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå fullkomligt deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg, som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket, som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det var telegrafstolparna.»
— På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» — »Men jag såg en, nyss vi lämnat Denver», svarade jag.
»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var Klippiga bärgen.»
— Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag. Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget sig i gång, och jag kysste i stället — min svärmor, som tog emot mig på perrongen i Omaha. Brrr.
Stadsresan.
Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.
Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så hygglig karl. Sedan han frågat om vi hade några pängar, och fått ett jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna, tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss, att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en polislöjtnantsbefattning anses så lönande.