Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare, fick göra arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten, att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar, hörde gifvetvis inte dit.
Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.
Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.
Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera frekventerade krogar.
När bartendern ställde fram två små — i vårt tycke oerhört små — glas på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar. Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår aktning.
— Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska, utsökta artigheten.
Bill kastade upp en nickelslant på disken.
— Inte var den värd en röd cent, men där har du pängar i alla fall.
Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från Bill till den.
— Hvad är det där?