— Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga mynt accepteras på den här syltan?
— Oh yes! Det gör det nog. Men hvad skall femcenten vara för?
— För whiskyn, din åsna. Två glas whisky — fem cent. Stämmer inte det, så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.
Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.
— Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att jag skall rabattera de femton.
En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna» började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.
Bartendern vände sig åter mot Bill.
— Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.
Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder, och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp, men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.