»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar jag för.»
Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade gått. Men nu så — —!
Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.
Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur hissen.
Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.
Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå sig ned vid hennes bord.
En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började Gertie, med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman, hvarefter Harry följde Gertie hem.
Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte om en promenad i automobil dagen därpå.
När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela New-York state, och inte utanför heller.
Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del af vännens lifliga ogillande.