»Ja, det är det,» medgaf styrman.
»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men inte en styfver mer.»
»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor, så är det kanske bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och gick föröfver.
På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande omständigheter, klokare att tiga.
Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt modet, och han ropade till sig styrman:
»Han får sjuttifem, Augustson!»
»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.
»Skall han ta det då?» frågade skepparn.
»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.
»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.