»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»
Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade vinkningen — med ett papper.
Det var tillräckligt.
»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.
»Kontant,» svarade styrman.
Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.
»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig röst.
Och styrman svarade:
»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man sett förr.»