Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung. Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en hemkomsthälsning till den hulda makan.
Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:
»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»
»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.
Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom från sig och utropade:
»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där, och att hon sedan fått veta att du är gift!»
Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld, att en skådespelare skulle ha afundats honom.
»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han i hjärtslitande ton.
»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»
Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter. I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.