Lundgren.
Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.
Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad med alla sju dödssynderna utom snustuggning.
Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.
Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i Argentina, såvida han inte är hängd.
Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans rephandel gick dåligt.
En förmiddag när Lundgren var ledig — Lundgren arbetade nämligen sällan före middagen. På eftermiddagen hvilade han — gick han in i boden till Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.
En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!