De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.
Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.
Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.
På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans fordringsägare.
Men denna gång var det något annat.
En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den största order hans affär någonsin undfått.
Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen, och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.
Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna, mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en blick.
Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta glädje öfver vännens brådska.