En predikare.
Den lilla präriestaden låg och latade sig i solen, som från en glasklar himmel sände sina brännande strålknippen ned genom den värmedallrande atmosfären. Ingen vindfläkt åstadkom den minsta rörelse å de ändlösa vidderna, och stadens gator voro öde och tomma, ty det var högsommar och middag, då allt lefvande domnar under trycket af gräsöknens oerhörda hetta.
Inne på krogen, där det var svalare, hade det lilla lif, som ännu pulserade, koncentrerat sig. Där stodo kreatursdrifvarna mot diskens mässingsstång drickande iskallt milwaukeebier ur väldiga glas, berättande för hvarandra konstfärdigt hopljugna historier om de heta dagar de varit med om och svärande öfver de händelselösa middagstimmar de af ett ociviliseradt fastlandsklimat tvingades att dagligen genomlida.
Bartendern, halfnaken och pigg som vanligt, var sysselsatt med att langa upp fradgande ölglas till de törstiga gästerna. De nakna armarna skeno af svett och den kulörta skjortan satt fastklibbad vid den muskulösa öfverkroppen. Då och då, under någon paus i ölserveringen, ställde han sig att se ut genom fönstret, och upptäckte så till slut något, som möjligen skulle kunna åstadkomma ett angenämt afbrott i enformigheten.
Långt, långt borta, där prärien sammansmälte med himlens ljusblå kant syntes en mörk punkt, som sakta förstorades och närmade sig. Den delade sig i två, och om en stund kunde man urskilja tvänne ryttare, som sakta redo fram mot staden i solgasset.
»Hva’ ä’ det för några välsignade idioter, som rida ute i den här bakugnshettan?» sade en ung man, därmed på pricken uttryckande de öfrigas outsagda tanke.
»Antingen ä’ det någon som ska’ hämta doktorn, och i så fall ä’ det förståndigt, att dom far två stycken — en ensam man skulle knappast kunna få ut honom i dag — eller också ä’ det gröngölingar.»