Denna sunda tankegång gillades fullkomligt af de närvarande, och en liflig konversation utspann sig, om hvilket af de två alternativen som vore det riktiga. De flästa höllo på det senare antagandet, och när ryttarna kommit tillräckligt nära, för att detaljerna skulle kunna urskiljas, bekräftades också detta. Ty medan den ene såg ut som en prärieman var den andre klädd i mjuk, svart hatt, svart bonjour och — blankskinnskor.
»Fy tusan!» sade en. »Det är ju en präst. Jag håller två dollars på, att det är en metodist.»
»Antaget,» svarade en annan. »Jag har sett mer än en baptistpräst förr, så att jag vet hur dom ser ut. Ser du inte hur det blänker om fötterna på honom? Tror du, att någon annan än en baptistpräst ger sig till att rida i galoscher?»
Samtalet afstannade dock vid främlingarnas ankomst, ty trots sitt prästerliga yttre, red mannen med de blänkande skodonen rakt på krogen. Med den andres hjälp steg han af hästen, borstade dammet af sin bonjour och steg så rakt in i syndanästet, där ett tjugutal ögon betraktade honom med ett oförställdt intresse, som dock var blandadt med en hel del indignation.
Med ett småleende på läpparna steg prästen fram till disken och begärde ett glas kallt sodavatten.
»Med whisky eller konjak?» frågade bartendern kärft, medan ett stilla flin upplyste de närvarandes ansikten.
Prästen tycktes dock inte ta illa upp. Hans småleende var tvärtom ännu mildare, när han svarade:
»Tack, hälst utan alkohol.»
Bartendern mumlade något otydligt om käringar och sirap, men slängde fram två glas sodavatten på disken, ty följeslagaren skulle också läska sig med denna enkla dryck, ehuru han grinade när han sväljde den, och kastade en så längtansfull blick på en whiskyflaska, som stod i en hylla, att pojkarna började hysa vissa förhoppningar vis à vis honom.
När pastorn druckit ur vattnet och omsorgsfullt torkat sig om munnen med en silkesnäsduk, vände han sig till de församlade, och sade: