»Käre bröder! Mitt namn är Josuah Jeremiah Jennings, och jag är, som ni alla af min klädedräkt kunna se, en ordets förkunnare.
Länge hörde jag, där jag bodde i en af österns storstäder, talas om det vilda lif, som fördes här ute på prärien. Jag hörde talas om hur rusdryckerna flödade, hur summor bortspelades på faro och poker, och hur litet ett människolif, som dock är skaparens dyrbaraste verk, aktades i dessa trakter. Då fasade jag och bad till den, som styr våra öden, att han måtte förskona mig från att någonsin behöfva besöka denna af synden smittade näjd. Men hans vägar äro icke våra vägar och min vilja är icke hans.
En natt, när jag låg i min ljufva slummer, vaknade jag vid att en inre röst sade till mig: »Josuah! Hvi rädes du? Gå ut på den vilda prärien och predika ordet. Du är ett ringa redskap, men genom dig skall Herren utföra ett stort verk.»
Denna maning vågade jag icke motsätta mig, utan for inom kort hit ut, för att fullgöra min mästares vilja. Och si! Han har varit när mig, så att mitt arbete har burit en härlig frukt i denna karga jordmån. I alla städer jag besökt, har ett andligt lif uppspirat, och många själar vunnits.
Nu senast kommer jag från Big Rock, eder grannstad, där ett stort arbete utförts. Därifrån medför jag denne nyfrälste broder — han visade på följeslagaren — som varit min vägvisare hit, och som skall vara mig behjälplig vid de möten jag här kommer att hålla.
Jag har tänkt börja verksamheten i denna stad med ett litet möte här på stället, hvarunder jag ämnar söka öppna edra ögon för hur syndiga edra vägar äro. Jag hoppas att restaurantens föreståndare ingenting har att anföra häremot?»
Bartendern tycktes ha en del att anföra, och hade nog äfven utfört sin afsikt om icke en mystisk blinkning från den »nyfrälste» kommit honom att tiga. I stället vände han prästen ryggen.
»Jag tager min väns tystnad som ett medgifvande,» sade prästen. »Och skall genast öppna mötet, blott jag fått hämta min bönbok, som jag olyckligtvis råkat glömma i sadelväskan.» Och han skred ut genom dörren.
Knappast hade svängdörrarna fallit igen bakom pastorns rygg, förrän den »nyfrälste» tog ordet: