»Well, pojkar!» sade han. »Ni hörde af honom själf hvad han är för en, och hvad jag är för en, och ni kan ge er tusan på, att han omvändt oss där borta i Big Rock. By Gad! Jag har inte haft så roligt se’n jag var inne i Butte och såg Barnums cirkus för två år se’n. Han har haft oss att falla på knä och sjunga sånger, sträcka händerna mot höjden och läsa böner så att det finns inte en syndig själ i Big Rock, som har något vidare behof af mera motion under åtminstone ett år.
Det var så förbaskat roligt, att jag frivilligt åtog mig att visa vägen hit, bara för att få se det om igen.
Men om ni ska’ ha något vidare nöje af det, ska’ ni hålla god min, pojkar. Låtsa att ni ta honom på allvar, och låt honom frälsa er så mycket han vill. Sjung när han vill, fall på knä när han vill och gör i allmänhet efter som han gör före, så lofvar jag er den trefligaste sommarunderhållning ni haft i ert lefvande lif.»
Så öppnades dörren igen, och medan den nyfrälste anlade en så gudsnådlig uppsyn, att pojkarna hade all möda i världen att hålla sig för skratt, steg pastorn in och beredde sig att öppna mötet.
»Mina vänner!» började han. »Vi skola inleda denna lilla andaktsstund på öfligt sätt med en sång, någon af de sånger, som ni lärt i er barndom och säkerligen ännu icke glömt. Jag antar till exempel, att några af er minnas den vackra sången: »Jag önskar bli en ängel.»»
Ingen anmälde sig, och pastorns ansikte antog ett på samma gång förvånadt och beklagande uttryck.
»Men den lilla sångens pärla, som heter: »I himlen är mitt hem», kunna ni väl ändå?»
Samma resultat. Pastorn suckade djupt.
»Då få väl min nyfrälste vän och jag sjunga ensamma denna gång. Snart hoppas jag, att ni alla skola kunna vara med.»