Morson.
Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas,
Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offer
Nymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140
Komatas.
Jag skall sända vid Pan. — Nu, killingars samtliga skara,
Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskratt
Mot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnit
Lämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder.
Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145
Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis.
Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en enda
Af små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrar
Nymphren mitt lam. Se, åter till vägs! — Ja, måtte jag vara,
Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150
VI. Idyllen.
DAMOITAS OCH DAPHNIS.
Daphnis, — så hände en gång — oxherden, sin hjord och Damoitas
Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre
Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan
Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer.
Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5
Daphnis.
Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia
Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog;
Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter
Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden,
Honom som följer med fåren som väktare — Hunden han glafsar, 10
Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor
Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet,
Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador,
När hon stiger ur sjön — samt sliter det dejliga hullet,
Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15
Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker;
Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar;
Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta
Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos!
Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20
Damoitas.