Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden,
Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket
Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten,
Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet!
Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25
Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta,
Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet
Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar.
Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne
Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30
Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder
Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit,
Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger.
Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar.
Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35
Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten
(Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans
Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn.
Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen;
Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40
[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]
Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis,
Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten.
Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx.
Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45
Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.
VII.
SKÖRDEFESTEN
Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingo
Från sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas.
Ty åt Deo beredde en skördfest nu Phrasidamos
Samt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin,
Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5
Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna,
Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almar
Bildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga,
Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven.
Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10
Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkte
En vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon;
Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar strax
Kände mannen igen; ty han var getherde i allo.
Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15
Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet;
Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstet
Åldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf,
Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt,
Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20
Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n,
Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet,
Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga?
Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpress
Hos nån borgare? — Så, då du har framvandrar på vägen, 25
Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor.
Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta,
Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar,
Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinne
Särdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30
Äfvenså god. Som du. — Skördfesten jag går till, ty vänner
Beda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo,
Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan,
I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen.
Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35
Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer.
Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärkt
Sångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke,
Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonst
Hvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40
Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.
Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt,
Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äkta
Telning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning.
Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45
Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad:
Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn,
Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta.
Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna,
Simichidas! — Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50
Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.
Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana,
Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våta
Vågor, och när på Okeanos står med föttren Orion,
Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55
Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser!
Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet,
Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!
Halkyonerne mest ju utaf de blåa Nereider
Älskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60
Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till Mitylana
Finna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna!
Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhända
Eller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öser
Mitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65
Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden,
Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett läger
Af Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon.
Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker,
Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70
Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner,
Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda,
Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde,
Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto,
Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75
När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos',
Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter;
Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken,
Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd,
Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80
Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern,
Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar.
Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes,
Du i asken var stängd, med håningskaka dig bina
Närde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85
O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore,
Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord,
Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur,
Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas!
Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90
Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycket
Annat kostligt mig lärde, enär på bergen med korna
Vall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit,
Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnar
Nu undfägna dig med. Hör på! — du är vän till de sångmör. 95
Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme,
Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas.
Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt,
Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis,
Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100
Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; —
Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd.
Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter,
Må, okallad, uti den älskandes armar du föra,
Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105
Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svenner
Aldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin mera
Gissla måtte, enär af kött för litet är framsatt;
Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen,
Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110
Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellar
Bredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas;
Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer,
Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas!
J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115
J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona,
O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen,
Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos,
Skjuten; — men vännen sin den olycksfulle ej aktar.
Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120
Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar!
Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos,
Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppens
Skrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning;
Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125
Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring,
Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!