Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,
Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,
Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.
Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25
Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,
Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.
Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,
Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!
Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30
Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,
Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;
Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,
Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina
Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35
Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.
X. Idyllen.
MILON OCH BATTOS.
Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme?
Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit;
Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,
Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten.
Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5
När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?
Battos.
Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan,
Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?
Milon.