Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,
Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.
Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90
Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.
Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,
Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.
IX Idyllen.
DAPHNIS OCH MENALKAS.
Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,
Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,
Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;
Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,
Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5
Först och därefter återigen genmäls Menalkas!
Daphnis.
Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,
Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.
Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat
Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10
Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,
Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,
Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,
Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.
Menalkas.
Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15
J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,
Äger jag: många får, många getter derjemte,
Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.
Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken
Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20
Vintren, som — när kaka han får — valnötter en tandlös.