Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan,
Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs;
Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus,
Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60
Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma.
Men den sista sången begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter,
Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många!
Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65
Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.
Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka
Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!
Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,
Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70
Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.
Daphnis.
Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven
Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;
Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,
Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75
Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;
[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]
Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.
Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,
Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80
Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.
Getherden.
Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;
Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.
Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.
Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85
Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,
Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.