Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis,
Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst,
Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas
Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40
Menalkas.
Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna
Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort,
Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen,
Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.
Daphnis.
Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45
Fylla kuporna der, ekarne högre man ser,
Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen,
Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.
Menalkas.
Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, —
J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50
Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon:
Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.
Daphnis.
Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller
Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi!
Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55
Skåda de betande får och det Sikeliska haf.
Menalkas.