När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50
Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.
Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer
Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.
Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen!
Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55
Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta,
Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter
Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.
XI. Idyllen.
KYKLOPEN.
Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits,
Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ,
Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamisk
Bland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna.
Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5
Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör.
Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet,
När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle,
Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka.
Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10
Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog,
Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållan
Fåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia,
Och borttvinade der på den säfomkransade stranden
Allt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15
Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta.
Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippans
Spets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.
O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka?
Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20
Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning;
Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig,
Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig.
Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen.
Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25
Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthblad
Flocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen.
Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på dig
Blicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta.
Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50
Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra,
Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma;
Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan.
Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete,
Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30
Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten,
Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla.
Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,
Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma,
Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40
Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar.
Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta.
Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden.
Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan.
Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45
Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan,
Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga Aitna
Ur mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck;
(Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?)
Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50
Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs.
Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida,
Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger,
Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar,
Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55
Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor,
Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad;
Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren:
Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa.
Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60
Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling,
Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup.
O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta
(Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet!
Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65
Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra!
Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar,
Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord,
Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina.
Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70
Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt.
O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit?
Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs,
Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst.
Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75
Du skall finna kanske en skönare arm Galateia.
Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar,
Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar.
Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.
Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80
Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.