XII. Idyllen.
DEN ÄLSKADE.
Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen?
Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd.
Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äpplet
Fruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan,
Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5
Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksom
Näktergalen har skönare röst än öfriga fåglar;
Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken,
Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik.
O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10
Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla!
Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås,
Han var giljarn så skulle det heta på Amyklaiska —,
Men deremot skull' Thessalern kalla den andra en älskling.
Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15
Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog.
Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar,
Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskap
Mig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg:
"Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20
I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!"
Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmer
Efter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring,
Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa.
Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25
Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår.
I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst,
Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremling
Framför andra J äraden mest, gossvännen Diokles.
Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30
Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen.
Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar,
Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad.
Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt!
Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35
Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn,
Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.
XIII. Idyllen.
DYLAS.
Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde,
Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, —
Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet,
Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta.
Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5
Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling,
Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret,
Och, som en far sin älskade son, så lärde han honom
Hvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen.
Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10
Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita,
Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,
Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; —
Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva,
Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15
Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason,
Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde,
Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott;
Då bragddristig också anlände till rika Iolkos
Sjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20
Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo,
Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor,
Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa,
Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått.
Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25
Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar,
Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar,
Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo.
Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind,
Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30
Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar.
Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltid
Parvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt.
Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig;
Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35
Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvard
Bringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten,
(hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid)
Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkte
Uppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40
Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört,
Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon;
Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan,
De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor,
Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45
Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll,
Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken;
Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlek
Till den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störte
Plötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50
Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar:
"Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!"
Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsven
Höllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne.
Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55
Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick,
Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt.
"Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde;
Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämma
Sakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60
Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörer
Bölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen,
Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål;
Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar,
Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65
Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstod
Både i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos.
Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andre
Ännu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar,
Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70
Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta.
Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror.
Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles,
Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo,
Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75
XIV. Idyllen.
KYNISKAS KÄRLEK.
Aischines.